Press "Enter" to skip to content

Dokumentation lördag

Här under finner ni sammanfattningar och livesändingar från lördagens programpunker!

Att vinna den lokala makten – Barcelona en Comú Presentation, samtal & diskussion

Elena Tarifa och David Fernandez Guerrero från den spanska medborgarplattformen Barcelona en Comú berättar om sin framväxt, hur de är uppbyggda och några av deras vinster. Deltagarna får ställa frågor eller komma med synpunkter som Elena och David svarar på.

 

 

Barcelona och många andra spanska städer fick 2011 erfara torgockupationer och stora demonstrationer genom den så kallade 15m-rörelsen. Rörelsen föddes ur en bred reaktion på de etablerade partiernas, fackföreningarna och politikers oförmåga att lösa de stora ekonomiska problemen och den höga arbetslöshet som rådde i landet. De demonstrerande krävde att själva få vara med och ta politiska beslut.

Ur den massiva mobiliseringen uppstod och stärktes flera olika rörelser i Barcelona. De kämpade för allt från förbättrad sjukvård till bättre utbildning och reglerad turism. En av den mest framträdande kampen i Barcelona var rörelsen för rätt till bostad med nätverket PAH i spetsen.

Elena Tarifa berättar att det föddes ett behov att samla och koordinera den massiva mobiliseringen, men att de förändringarna som rörelserna ville uppnå inte alltid gick att genomdriva. De gick därför samman i en så kallad konfluens och arbetade tillsammans fram ett etiskt ramverk samt en medborgarallians, Guanyem Barcelona.

2016 bytte medborgaralliansen namn till Barcelona en Comú (Barcelona tillsammans) och en valplattform togs fram genom en bred delaktighet bland Barcelonas invånare. Detta blev en brytning med det etablerade sättet att driva politik.

Att ge sig in i det politiska spelet var inte en dans på rosor. För det första var det svårt att ha råd med en valkampanj utan att förlita sig på storbanker. BeC finansierade sin valkampanj främst genom crowdfounding och mikrolån. De fick inte utrymme i den etablerade median. Istället spred de till stor del information om sin verksamhet via sociala medier, samt en hög närvaro på allmänna platser och i bostadsområdena.

BeC kommunicerar en politik som är praktisk, konstruktiv och lättillgängligt för en bred massa. De praktiserar en feminism som inte bara lyfter fram kvinnors deltagande i det politiska livet utan även en skiftning i den traditionella synen på politik som en expertsyssla, där få starka personer ges oproportionerligt mycket utrymme.

En utmaning BeC möter nu när de sitter i kommunfullmäktige är att upprätthålla en tät och god relation med sociala rörelser. Detta underlättas i att många representanter har sin grund i många av dessa. Något som Barcelona en Comú sedan dess bildande har försökt motverka är politisk korruption och toppstyrning. Den etiska koden vars principer nu också börjar implementeras i parlamentet fungerar som en bromskloss mot odemokratiska tendenser.

 

Frågor från deltagarna

En fråga som kom upp var hur den lokaldemokratiska rörelsen såg ut på den spanska landsbygden. Medborgarplattformar har uppstått på flera nivåer och i Katalonien har Katalunia en Comú bildats. Enligt David och Elena organiserar sig stora delar av den katalanska landsbygden inom denna plattform.

En annan reflektion som kom upp var att den sociala välfärden som just nu byggs upp i Barcelona liknar det som den svenska arbetarrörelsen byggde upp i mitten av 1900-talet. I Sverige har på senare år välfärden urholkats och sålt ut. Hur ska detta förhindras i Barcelona och i andra städer där deltagande demokrati etablerats? Jo, genom att deltagande demokrati står i direkt kontroll under invånarna vilket betyder att beslut som rör allmännyttan tas av folket, inte av ett fåtal politiker.

Vilka organisationsverktyg ges områdesgrupperna i Barcelona? Jo, varje områdesgrupp har representanter i koordineringsgrupper inom Barcelona en Comú. Detta leder till en nära kontakt mellan områdesgrupperna och andra instanser inom plattformen. Annars är områdesgrupperna väldigt fria att samlas som de vill. BeC rekommenderar att de möts varannan vecka, men detta är bara en rekommendation.

Hur kan en eventuell medborgarplattform i Malmö förhålla sig till t.ex. Vänsterpartiet? Eftersom de redan har ganska bra organisation och är öppna känns det onödigt att börja om från början. Jo, bygget av en medborgarplattform likt den i Barcelona inkluderar politiska partier som själva vill vara med i konfluensen. I Barcelona, precis som i Sverige, går det trögt för vänsterpartier. Därför har många av dessa velat ansluta sig och skriva under på invånarnas valplattform.

Konfluens = handlingen att flöda tillsammans; mötet eller korsningen av två eller flera strömmar; mötesplats. Medborgarplattformen i Barcelona är uppbyggt som en konfluens. Till skillnad från en koalition går man med som individ, inte som grupp eller parti.

 

 

Summering av diskussionsverkstad 1: Hur ska vi nå dit vi vill – och vad gör vi sedan? 

Efter diskussioner i mindre grupper rapporterade grupperna om några av de frågor som de diskuterades.

Grupp 1 

Diskuterade bland annat social media. Är vi för mycket fokuserade på detta? Borde vi prioritera kontakter ansikte mot ansikte mer?

I gruppen diskuterades också erfarenheter av att driva flyktingboende i Botkyrka på ett demokratiskt och inkluderande sätt.

Grupp 2 

Ibland verkar politiska partier och deras arbete kring val komma i vägen för en genomlysning av innehållet i politiken. Konsekvensen blir att folks gemensamma bekymmer och frågor ofta får mindre uppmärksamhet. 

Ett annat problem som denna grupp diskuterade är att när vi jobbar med lokal mobilisering så finns det en tendens att identitetsbaserad aktivism kan ta fokus från aktivism fokuserad på gemensamma lokala problem.

En farhåga kring skapande av nya plattformar för lokala valdeltagande som gruppen diskuterade är att det skulle kunna dränera sociala rörelser på resurser och energi när samma personer som är drivande i sociala rörelser blir engagerade i lokala valplattformar.

Grupp 3 

Pratade om problemet med att flera lokala initiativ inte finner varann, och att de inte hittar vägar att jobba tillsammans.

De tog även upp problemet med att mobiliseringar ebbar ut och inte leder till mer organiserade initiativ till att organisera saker bättre. En utmaning är att få alla involverade att äga frågorna, så att det inte bara är en liten kärna som gör det. Det handlar om att hitta deltagande och inkluderande sätt att arbeta med mobilisering och organisering. 

Grupp 4

Diskuterade bl.a. utmaningen att bryta den passivisering som välfärdsstaten i Sverige lett till. Hur gör vi? 

Grupp 5

Pratade om tillitens roll i mobiliseringar och konsten att få denna att bära som kitt i en mer långsiktigt arbetande rörelse. Kom också in på värdet av sociala center som kan stödja sammanhållningen och den inre solidariteten i folkrörelser.

Grupp 6 

Pratade om maktlösheten som finns i vänstern och samhället i stort. Erfarenheterna från Sollefteå har varit väldigt positiva på det sättet att de gemensamma agerandet bidragit till ett brytande av den maktlösheten.

Grupp 7

Pratade också om värdet av gemensamma platser och svårigheterna med att skapa dessa i Sverige. En slutsats var att det är viktigt att jobba mer med att skapa dessa.

Grupp 8

Diskuterade gemensamma problem och utmaningar i Gävle, Haninge, Eskilstuna och Freetown (Sierra Leone) t.ex ungdomsarbetslöshet, bostadsfrågor och lokal utveckling. Pratade lite mer om lokala mobiliseringar som skett senaste året i Freetown, där stadsdelarnas lokalbefolkning hamnat i konflikt med markexploatörer och polis, bland annat lärde vi oss om att ungdomar blivit skjutna till döds när det protesterat mot etablerandet av köpcentrum på mark som idag används som marknadsplats, torg och idrottsplats.

Från mobilisering till organisering till fördjupad demokrati.

Dag två av Federation 2017. Tre rörelser som verkar i dagens Sverige – Föreningen Solleftå Framtidens Akutsjukhus, Tillsammansskapet och Ung i Sverige – presenterade här sina respektive kamper. Efteråt följde en diskussion med den övergripande frågeställningen: hur går vi från mobilisering till organisering till en fördjupad demokrati?

I presentationerna och diskussionen deltog fem personer: Lena Johansson och Johan Bergman från Tillsammansskapet; Kerstin Brandelius och Nils-Gunnar Molin från Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, samt Fatemeh Khavari från Ung i Sverige.

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus

Kerstin och Nils-Gunnar inledde med att presentera arbetet med Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus, vars ockupation av Sollefteå BB har fått stor uppmärksamhet under det senaste året.

Nils-Gunnar berättar: “Vad handlar den här kampen om? Det är en kamp om rätten till akut basjukvård. Men också om social rättvisa, jämlikhet, solidaritet och ett inkluderande samhälle. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har alla rätt till en likvärdig sjukvård. Det vi nu ser i Sollefteå är att det här inte åtföljs.”

De berättar om det politiska läget som lett fram till dagens situation. I valrörelsen 2014 lovade alla partier i Västernorrlands län att behålla landstingets tre akutsjukhus. Tre år senare vet vi att inget parti har hållit sitt löfte. Sjukvården i Sollefteå håller nu på att monteras ned. Men motståndet är starkt. Nils-Gunnar och Kerstin lyfter flera exempel på mobilisering och organisering.

“24 000 demonstrerade i Härnösand. Många hade åkt mer än 20 mil. Så viktig är sjukvårdsfrågan.”

I Sollefteå fick frågan att ett särskilt starkt fäste och spridning.

Kerstin berättar: “Fler och fler ville engagera sig. I Ådalen startades föreningen Ådalen reser sig. Föreningen Öviks Akutsjukhus kom också igång. I Sollefteå har även företag och näringsliv har stöttat, och det ordnats stödkonserter, gudtjänster och föreningsinitiativ. Enskilda personer har också bidragit.”

Ockupationsgruppen, som många känner till via medias rapportering, startades den 30 januari 2017 klockan 20.00. Nils-Gunnar och Kerstin tackar för och pekar på vikten av all solidaritet som ockupationen har fått från runtom i landet.

Tillsammansskapet

Förbundet Tillsammansskapet består av lokala medlemsgrupper runtom i landet. Riksförbundet har funnits sedan januari 2017. Här står den lokala kampen i centrum.

Johan Bergman berättar: “Vi tycker att styrkan ligger i den lokala organiseringen, där människor lär känna varandra och varandras behov, för att sedan kämpa tillsammans. Vi tror på att människor som bor på en ort går ihop för att förändra samhället.”

“Vi fikar, vi manifesterar, vi skriver och sprider protestlistor. Vi heter ‘Tillsammans’ och det kanske låter mesigt, men det är ett viktigt ord i tider av splittringens politik. Vi går samman lokalt och lyfter frågor som våra lokala grupper brinner för. Tillsammansskapets olika medlemsgrupper hakade till exempel på när Ung i Sverige ordnade en nationell manifestationsdag den 12 september i år. Sånt tror vi kommer bli viktigt framöver, att vi kan mötas över rörelser och kamper.”

Ung i Sverige

Från Ung i Sverige deltog talespersonen Fatemeh Khavari, som i drygt 50 dagar sittstrejkat med målet att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Fatemeh berättade om hur Ung i Sverige kom till.

“Klockan tre på natten ringde min kompis och berättade att han fått ett tredje avslag på sin ansökan om asyl. Jag brann jättemycket. Efter det ringde jag mina kompisar och frågade om vi inte kunde protestera på riktigt. Det här handlar om unga människor som kom 2015 och som väntat i två år på asylbesked. De har lärt sig svenska, de har svenska familjer, de känner sig som en del av Sverige. Nu, på grund av ett avtal mellan Afghanistan och Sverige, ska de här ungdomar utvisas – inte bara till Afghanistan utan till döden.”

Det började med ett nätverk på tio personer som träffades för att diskutera. Fatemeh poängterar att de var helt politiskt oberoende: “ Vi är ungdomar som kände att våra möjligheter hade tagits ifrån oss.” Den 6 augusti 2017 inledde de sin sittstrejk på Mynttorget i Stockholm. Fatemeh berättar om ett möte med någon som inte ville ställa sig bakom manifestationen.

“Hon sa: jag vill inte att det här samhället ska bli våldsamt, jag vill att det ska vara ett tryggt samhälle för mina barn och barnbarn. Hon tänkte att vi är våldsamma, för hon hade läst i nyheterna om Afghanistan. För oss blev det viktigt att fråga: vilka är våldsamma egentligen? Tredje dagen på Mynttorget blev vi attackerade med rökbomber av nazister.”

Det som började med tio personer växte och växte för varje dag. Under sittstrejkens nionde dag deltog flera tusen personer. “Vi mobilserade opinionen”, säger Fatemeh. Hon påpekar även de afghanska tjejernas plats i organiseringen.

“En viktig punkt i vår kamp har varit att tjejerna har tagit plats. Tjejer som ofta ses som förtryckta, men nu står de upp för sina rättigheter i Sverige. Många tjejer har tagit ansvar i manssamhället. Det är dags att vi alla ställer oss bredvid varandra oavsett kön, ålder eller varifrån man kommer. Det att dags att förstärka demokratin. Vi får inte ge upp om de mänskliga rättigheterna.”

Gemensam diskussion

Efter de tre presentationerna följde ett samtal mellan de olika företrädarna.

– Vad händer nu?

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus: “Vad gäller kampen i Västernorrland kommer vi i föreningen att ställa fem konkreta frågor till politiker i landstinget, som förberedelse inför valet 2018.”

Ung i Sverige: “Vi kommer i nästa steg att jobba med opinionsbildning och politisk påverkan. Imorgon ska vi till exempel demonstrera utanför TV-huset, inför partiledardebatten om bland annat trygghet.”

Tillsammanskapet: “Vi satsar på att bygga allianser mellan rörelserna. Hur kan vi stötta varandra? Det vill vi fokusera på.”

– När politikerna sviker, hur gör man övertagandet hållbart?

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus: “Vi startar nu en medborgarägd vårdcentral. Medlemmar har köpt andelar på 10 000 kr och det är mycket på en ort som Sollefteå. 150 personer har hittills betalat in. Vi vill ha en vårdcentral som vi kan styra själva och vi har inte haft några problem med att hitta folk att anställa. Förutom sjuksköterskor kommer vi också att anställa läkare med specialistkompetens, vilket gör oss starkare än landstingsvården. Sen finns det även önskemål om att i förlängningen ta över själva akutsjukhuset. Den frågan är uppe och vi tittar på möjligheterna för ett annat slags ägarskap. Diskussionen pågår, men vi vill ju inte ha in några riskkapitaliser precis. Vi tittar på alternativa lösningar.”

– När folk börjar tappa tron på demokratin, hur gör man för att inte bli en del av det där folk inte tror på?

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus: “Vi har inget val, vi måste göra något åt situationen. Vi känner inte att vi blir en del av politiken som sviker, det är vi som är medborgarna. Ockupationen får mycket uppmärksamhet, men vi fortsätter ju samtidigt den politiska vägen. Vi för dialog med politiker på både landstingsnivå och nationell nivå. Vi vet att vården är en akut fråga i hela landet, så vi behöver jobba både i det stora och det lilla.”

– Hur gör man för att orka hålla ut?

Ung i Sverige: “Om man ska orka måste man känna smärtan i samhället. Den kände vi. Vi vet att situationen är jätteallvarlig. Men vi har fått jättemycket stöd. Vi hade kanske inte orkat om vi varit ensamma eller inte fått så mycket uppmärksamhet. Men nu har vi haft många bredvid oss, de som skyddade oss om nätterna till exempel. Det samarbetet har gett oss mycket ork. Sittstrejken har slutat men kampen fortsätter.”

– Hur gör vi för att bryta apatin?

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus: “Förändring kräver ledarskap. Det kräver mod och folk som pekar på utvecklingsmöjligheterna. Jämfört med våra motståndare, som bara vill avveckla, har vi möjlighet att visa ledarskap på riktigt.”

Tillsammansskapet: “Bli förbannad! Vi vill ha ett annat samhälle. Gör skillnad på parti och partipolitik. Fördelen med att vara partipolitisk obunden är att man får med sig många fler.”

– Vad behöver ni just nu i era kamper?

Ung i Sverige: vi har just startat en bostadsförmedling. Vi vill inte att våra ungdomar ska behöva sova på gator eller toaletter, en soffa är alltid bättre. Ungdomar missar sina skolor på grund av att de behöver flytta hemifrån. Vi behöver bostäder.

Föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus: “Det som har varit oerhört viktigt för BB Sollefteå är allt stöd vi har fått från runtom i hela landet. Vi behöver en kamp för landsbygden, alla kan inte bo i staden. Så för vår del: fortsätt att prata om oss och stöd oss på olika sätt. Börja fundera på hur framtidens sjukvård ska se ut!”

Tillsammanskapet: “Vi kan påminna oss om att kampen vi ser här idag bara är toppen av ett isberg, under ytan bubblar en massa aktiviteter där människor ifrågasätter saker och ting.”

Diskussionsverkstad 1 forts. – Hur ska vi nå dit vi vill – och vad gör vi sedan?

Grupp 1

– Vi måste vara organiserade och förberedda att förändra det rådande systemet.
– Antifascistiska motdemonstrationer kan leda till ett gemenskapande/kollektivt tänkande.
– Ta över ytor.
– Organisera dig på jobbet.
– Kollektivets intresse framför kapitalets intressen.

Grupp 2

– Gruppen pratade om egna erfarenheter av organisering.
– Den kooperativa traditionen är marginaliserad i Sverige idag, vi bör återuppta denna.

Grupp 3

– Fördjupad demokrati kan bara fungera när social rättvisa råder.
– Om du har mycket pengar och mycket makt vill du inte ha fördjupad demokrati.
– Viktigt att bilda breda nätverk.

Grupp 4

– Vikt med lokal solidaritet, ha ett lokalt perspektiv.
– Vi måste ibland kämpa mot institutionalisering av välfärden, folket ska ha kontroll över välfärden.
– Digitala verktyg kan vara komplement till fysiska möten.

Grupp 5

– Vi får inte separera fördjupad demokrati med kollektiv organisering.
– Deltagande demokrati måste finnas på alla nivåer i samhället, på alla platser.
– Vi behöver sociala center, annars kan vi inte göra något.
– Bilda kollektiva grupper där du befinner dig.

Grupp 6

– Tog upp exempel från Madrid där medborgarplattformen lovat saker de inte kunnat uppnå vilket lett till känsla av uppgivenhet.
– Vad händer när du går in i institutionerna? Blir lätt professionaliserat och reaktivt.
– Kluvenhet i om vi ska använda t.ex. Hyresgästföreningen.
– Institutionalisering behöver inte vara dåligt, vi vill ha det men vi vill ha det i direkt folkstyre.
– Radikal samhällsförändring måste alltid börja nedifrån.
– Maktstrukturer måste bekämpas i alla sammanhang vi organiserar oss.